Lyrisk crônica
Nyskrivet fiktivt undervisningsexempel; inget faktiskt författarcitat eller rapporterad händelse
"O mar batia monótono. Não era bem o mar, era a memória do mar, esse mar que carregamos dentro mesmo quando moramos em Belo Horizonte. Pensei na morte, mas pensei pequeno, do jeito que se pensa em morte numa tarde de terça-feira, entre um cafezinho e outro. A morte das terças-feiras não assusta ninguém. É uma morte doméstica, quase íntima, que usa chinelos. Foi então que vi o mendigo alimentando os pombos com o próprio pão. Ali estava a literatura: na generosidade absurda de quem nada tem. O mar continuava batendo. Ou era meu coração? Já não sei. Nunca soube, aliás. A crônica é isso: não saber e escrever mesmo assim." (Havet slog monotont. Inte riktigt havet — minnet av havet, det hav vi bär inom oss även när vi bor i Belo Horizonte. Jag tänkte på döden, men jag tänkte smått, så som man tänker på döden en tisdagseftermiddag, mellan en liten kaffe och nästa. Tisdagarnas död skrämmer ingen. Det är en hemtam död, nästan intim, som går i tofflor. Det var då jag såg tiggaren mata duvorna med sitt eget bröd. Där fanns litteraturen: i den absurda generositeten hos den som ingenting har. Havet fortsatte slå. Eller var det mitt hjärta? Jag vet inte längre. Jag har faktiskt aldrig vetat. Det är vad en crônica är: att inte veta och ändå skriva.)
Berättande scen
Nyskrivet fiktivt undervisningsexempel; inget faktiskt författarcitat eller rapporterad händelse
"O senador acordou com gosto de cinzas na boca. Não fumava há anos – promessa de campanha –, mas ali estava: cinzas, derrota, fim. O Rolex no criado-mudo marcava 5h47. Número primo, pensou, e riu da própria estupidez. Que importavam números primos quando o escândalo explodiria às 8h, horário nada primo, completamente divisível pela desgraça?